Vad ska jag göra?

Risken är att detta inte blir ett så värst hurtigt och muntert inlägg. Edit har organiserat med sina motorburna vänner och därmed blev jag en just sådan denna morgon. Hon och hennes Lillasyster transporterades till skolan, så jag fick komma upp i tid, skrapa bilfönster och även konstatera att dragkeden på min vinterjacka behöver fixas.

I allmänhet har jag kunnat svara att jag mår lite bättre då folk frågar, för det gör folk. Människor är oerhört snälla och omtänksamma då man låter dem vara det har jag märkt. Jag sover alltså inte stup i kvarten, utan upplever en tillvaro som ungefär motsvarar den jag hade medan jag jobbade, fast jag ju inte jobbar. Nånting säger mig att det inte är helt okej ännu just därför.

Jag har i många år varit helt på det klara med vad jag vill vara. Alltså Pappa och mor-/ev farförälder, lärare och fotbollsperson med aktivt inflytande. Jag har till och med jämfört "sökandet efter dig själv" med mig och sagt att jag, sedan ungefär 45 års ålder varit helt tillfreds med mig själv och det jag är samt det jag kan bli. Sedan har jag haft vett att tillägga för de barn som har varit tvungna att lyssna på min undervisning att jag kanske om 20 år skrattar åt hur barnslig jag kunde vara då jag sade nåt sådant. Jag vet inte om jag skrattar just nu åt just detta, men inte känns det stabilt. Verkligen inte!

Den här bilden ger mig fortsatt lugn och vällust. En kall vinterkväll på en konstgräsplan med ett fotbollslag. Detta kunde jag göra, bara jag fick "my shit together".

Att jag alltid kommer att vara Lärare står jag även fast vid. Många tidigare elever har framfört så underbara meddelanden till mig under de senaste veckorna att jag inser att jag alltid känner mig som lärare för dem, fast på ett välbehagligt sätt då de blir vuxna och i slutändan är de som kommer att ta hand om mig. Även just nu är jag gärna lärare, fast jag inte pallar vardagen i Grundskolan. Då det lite började spritta i benen gjorde jag, kanske det var ett misstag, draget att öppna min Wilma och min e post på skolan. Förutom de dagliga bekymren, som går så långt utöver att undervisa klasser fanns där också några meddelanden som fick mig matt och oerhört nedstämd. Jag blev dubbelemotionell. Dels känner jag mig som en svikare som inte är där och reder i röran utan har andra att ta i sakerna som jag själv sett uppkomma. Dels är jag tacksam att jag inte är där. Jag skulle inte fixa hela arbetsdagar just nu.

Vad ska jag alltså göra? Jag är 54 år. Troligen blir jag fysiskt och psykiskt frisk och arbetsför inom några månader. De jobb jag har gjort antingen kvalar jag inte in för eller kan inte göra av, kunde vi kalla dem psykosomatiska skäl. Något måste jag ju ta mig till. Nå, denna blogg är ju en slags terapi för mig. På samma gång har jag fått klarering från Folkpensionsanstalten att jag kan få jobba 1-2 timmar i veckan med sådant som ger mig energi och någon fickpeng. Ifall ni i något skede ser att jag skrivit i nån tidning tex om fotboll så vet ni att detta är dessa två timmar jag jobbat för texten i så fall.

Tittar jag mig om efter jobb? Jo, det gör jag. Allt som börjar i januari kan vara av intresse just nu. Så klart finns tanken att inte separera mig från mitt livskall ännu. Det kan ju ske under och jag glider in i Högstadiet igen på ett rosa moln. Tills den dagen sker måste jag ha nåt annat att livnära mig och de där familjemedlemmarna jag pratar om på. Jag kanske söker något, kanske försöker skapa något själv. Fotboll är lika intressant som alltid, lärare är jag, skriva och prata kan jag så där på lite över medelhyfsad nivå. Nånting ska det väl bli, bara jag vågar låta mig göra det. "Stäng ögonen och hoppa" har jag sagt till vänner. Det är lätt att säga jo.

Det charmiga med lärarjobbet är att man kan få sådant här skickat till sig. Citat ur Höga Visan till exempel.