Skärp er!

Först snabbt ett konstaterande att jag är glad och stolt över min stora familjs bedrifter. Dotter Linda fullföljde ett halvmaraton i går och Matt gjorde en femma. Mycket bra med tanke på att de inte var så värst löptränade ännu då jag besökte dem förra vintern. Att vinna över sig själv är den största prestation man kan göra som människa.

Sedan det stora samtalsämnet. Finlands fotbollslandslag för herrar. Huuhkajat, som de kallas efter den där inflygningen av berguven Bubi på Olympiastadion mitt under Belgienmatchen på skolavslutningsdagen den 6e juni 2007. Symboliskt blev vårt herrlandslag, som representerat en fotbollsnation i 100 år ännu folkkärare än någonsin förut. Under de allra senaste åren har Finlands landslagssupportrar faktiskt upphöjts till ett fenomen i ett land där riktig högljudd och synkroniserad läktarkultur aldrig varit så värst på ropet.

Pohjoiskaarre, som blivit arbetsnamnet för hard core gruppen som följer landslaget i ur och skur, borta som hemma har blivit ett självklart inslag inte bara under herrlandskamper, utan de hörs numera även då damerna spelar och garanterat reser en fraktion till Norge för att i morgon stöda U21 herrarna i den avgörande EM kvalmatchen i Stavanger. En generation människor som stöder sina landslag och sitt land på ett sätt man inte varit van vid tidigare på våra breddgrader. Jo, vi har haft ishockeyframgångar, basketlandslagets fans är berömda och så vidare. Detta är ändå något som börjat gå djupare och hela folksjälen blottas i sångerna, som både innehåller internationell rytm likväl som finländsk popmusik. "Lennä Juri Gagarin" blev i går "Lennä Lahti Qatariin". Skillnaden mellan originalet och den berömda covern som handlade om Matti Nykänen och gårdagens sång om Bollförbundets ordförande är att man önskar både Gagarin och Nykänen en säker flygfärd. Ari Lahti vill man att ska stanna kvar och aldrig mera komma tillbaka.

Huuhkajat har inte spelat bra detta år. Medierna slåss om detta är den värsta förlustraden sedan 1981 eller 1976. Som alltid väcker fotboll känslor och jag har stor förståelse för dem som kräver tränaren Markku Kanervas avgång. Till skillnad från de hjärndöda kommentarerna som står att läsa på sociala medier om hur Kanerva är värdelös och hur Finland skämmer ut sig i Världen måste jag ge Pohjoiskaarre en eloge. Ja, de uttrycker sig rått och med könsord. De riktar dock sin ilska mot rätt adress. De vill ha bort Kanerva, som de själva lovprisade för något år sedan då han tog upp Finland ur Nation Leagues C serie och hela vägen till EM slutspel, men de finner orsaken i just Bollförbundets styrelse, med KuPS ägaren Ari Lahti i spetsen.

I skillnad till tyckare som "vill ha yngre spelare" eller anser att "Finland aldrig blir ett fotbollsland" är landslagets fans stolta, högaktar traditioner och anser Finland vara, med General Ehrnroths ord "Ett bra land, värt att försvara". Höstens stora nya läktarsång "Olen suomalainen" skallar på arenan. Våra spelare är precis så bra som de är. Tränaren gör precis vad han kan. Då detta inte räcker behöver man byta tränare, så bara är det i landslag. Man anser sig förrådda av Ari Lahti och det man tycker är "enkla och billiga lösningar". Finlands fotboll är inget att skämmas för. Tvärtom. Den är något att vårda och följa likt ett barn. C serien är precis där vi var för åtta år sedan. Vi kom upp, spelade i B serien och nu är vi där igen. Damerna startade i B serien, kom upp till A och kommer nu att spela i B serien på nytt. Vi är helt enkelt där vi ska vara. Att nöja sig med detta är dock att inte ta det på allvar. Jag tror säkert att alla, inklusive Ari Lahti ser allvaret i det hela, men supportrarna finns till för att visa att det finns så mycket mera att drömma om. Fotbollssupportrar är i grunden kloka och realistiska. Ingen som stöder min favoritklubb Notts County pratar om att nå FA cupfinal. Däremot är man stolta och förhoppningsfulla över att komma högt upp i League 2. Riktig fotbollskultur är att veta sin plats, men att kräva det allra bästa av sitt lag.

Därmed ser jag inget roligt i det ymniga skämtandet om att "finsk fotboll är ett skämt", eller "det enda man kan spela är boboll", som om det vore nåt fel med det spelet. Jag tycker att just faktum att känslorna är så höga efter denna riktigt usla säsong visar att vi faktiskt är ett land där vi räknar med oss själva. Det är viktigt.

I morgon som sagt U21 herrarna och sedan om nån vecka damerna mot Skottland. Vi kan ha två EM slutspel inkommande sommar att se fram emot faktiskt, förutom de ännu yngre lagen då.

Här är förresten hela familjen Salazar efter den omtalade löpningen i går. Jag är stolt över dessa med, inklusive lille barnbarnet Björn!