Ska det man älskar behöva rangordnas?

Svaret på rubriken är förstås ja. Frågan är huruvida man ska prioritera för stunden eller om man på lång sikt kan förskjuta viktighetsordningen på saker. När man får barn ändras allt, säger man. Det är sant. Det jag har märkt är att ingenting annat ändras än ens egen förmåga att älska som bara ökar. Jag har inte börjat känna mindre för något jag älskat innan för att jag fått en ny person att älska också. Så lär hjärtat funka, säger de romantiska, till vilka jag väl egentligen hör.

Ändå finns där alltid faktorer som kan gå emot en, hur mycket väl man bara vill allt och alla. Det som är viktigt för mig kan vara antingen totalt oviktigt eller till och med dåligt för någon annan. Det är ju här kampen börjar. Hur viktig är min personliga kärlek jämfört med någon annans? Det är så lätt att säga att man ska prioritera sig själv för att kunna prioritera andra också. Verkligheten är ibland en annan.

Jag kan utan att rodna säga att jag älskade den här sysslan, som jag kallade jobb. Ja, det var ett jobb och de flesta dagar var långt ifrån dans på rosor. Nätterna blev ofta korta och oroliga, men jag älskade det. I många år fick jag, för att motivera allt jag gjorde för mina närstående och därmed mig själv intala mig att det också var livsnödvändigt. Det hela ledde till att det blev just sådant för mig, då jag sedan blev utan fru för andra gången (vill poängtera att det inte var enbart fotboll, det finns så mycket annat inbakat i helheterna) och detta var ett forum där jag kände att jag accepterades och faktiskt fick göra något som jag är bra på. Allt har sina pris. Tim Sparv berättar om sin vardag som ung tränare här i Yles Sportliv. Jag rekommenderar att titta. Hur många karriärarbetare har ett lyckligt familjeliv? Öppen fråga.

Jobbet som på riktigt var livsviktigt, för det gav ju pengar som vi hade hus och mat med, var lärarjobbet. Här på bilden har det fört mig bort från hemmet ända till Gotland, men vanligtvis var det ju ett "dagsjobb". Ett dagsjobb som jag älskade så mycket att jag faktiskt gick all in där också och både som närvarande och frånvarande var jag lärare, i alla situationer, dag och natt. Jag visste att det för eleverna var ett treårigt förhållande, men för mig ett evigt kretslopp med människor att älska i cykler. Även här uppstod situationer då ett barn är sjukt, men 9B (till exempel) hade en schemalagd lektion som ingen annan än jag kunde hålla. Alla varningsklockor ringer ju på folk då jag nämner sådant här. Men detta var det enda sätt jag kunde göra de jobb jag älskade. På samma gång älskade jag mina fruar innan jag förstod att det var kört men framför allt mina barn. Borde inte behöva sägas, men det känns viktigt.

Nu står jag inför att kanske behöva arbeta utan att älska. Alltså känslorna, barnen och barnbarnet med flera finns ju, men jag kommer att behöva ta mig samman och få mig ett eller flera jobb. Jag är tömd på det som fick mig att göra de saker jag gjorde förut. Jag vet inte om jag kan vara lärare på andra premisser. Jag vet inte om jag skulle vara en bra person i en fotbollsklubb på annat sätt än jag var tidigare. Åtminstone skulle jag vara tvungen att börja ta lite mer betalt för de tjänster jag utför, för att kunna motivera mina handlingar för dem jag älskar. Se där, ett evigt kretslopp!

Detta låter nu som Världens sämsta marknadsföring för en som söker jobb. En sak som jag konstaterar att jag nog inte kan lämna är rak ärlighet. Jo, man kan omskriva saker och säga dem "fint", men man kan inte leva i en lögn. Så ser jag på livet i alla fall. Flickorna kommer snart. Det blev helg med mig i alla fall då den där resan ändrades i torsdags. Även nästa helg blir här, så det behövs många stearinljus.