Om att kanske komma tillbaka

Eftersom en stor del av dem som röstade i enkäten här (Gå gärna själv in och rösta så får vi ännu mera underlag för vår vetenskapliga översikt) vill läsa om min vardag och människor omkring mig inleder vi med att konstatera att denna dag igen är så där pensionärsaktigt späckad. Hela förmiddagen har i princip gått åt till att få Sally till skolan och även Edit, som ordinerades kryckor i går och därmed är oförmögen att köra sitt lilla fordon. Dessutom skulle vi få tid för Edit till läkare som i sin tur, enligt önskemål skulle skicka Edit till röntgen så fysioterapeuten skulle få veta om nåt är sönder i foten eller ej. Åländsk sjukvård funkar. Jag förklarade att detta är en idrottsskada och det ska hända nåt nu, pronto. Det visade sig lätt. Klockan 10 fick flickan tid och läkaren visade sig vara ingen mindre än förra mittfältsspelaren Gabbe Petrovic, som till min glädje förstod precis och ställde de frågor som bör ställas till en idrottare. Röntgen gick också oerhört smidigt då grannfrun Iina stod i expeditionen och så hade jag Edit tillbaka till skolan, tror jag, till samma lektionshelhet som hon försvann ifrån. Nu ringde också Gabbe och vi vet att Edit inte har spricka i foten, så tränare och fysio kan nu ta hand om henne och se till att hon får rätt träning så det snart ska gå att tävla igen. Och ja... I kväll vill hon sova hos Mamma, eftersom Mamma inte är hemma... Jepp jepp... Gissa vem som ska ha filmkväll med Sally då?! Bara jag hittar nån animerad barnfilm som hon inte redan sett...

Edit börjar bli van vid väntrum och röntgen. Jag sa att hon knappast behöver reflex mera då hon torde vara självlysande vid detta läge.

Edit hade haft en diskussion om mig (!) med sin lärare innan hon gick ut till min väntande bil. Som en följd av de diskussionerna frågade hon mig rakt ut om jag alls skulle vilja gå tillbaka om Åland United frågade. "De har ju gjort bort sig inför hela Åland redan" sa hon... Ja, nu har ju inte frågan ställts av någon som ska ställa dessa. Om det händer, då kommer det att kräva en väldigt grundlig diskussion kan jag säga. Så klart med dem jag skulle jobba med, men där ser jag inget som helst problem. Vi vet alla vad som gäller där och det skulle säkert gå alldeles lysande. Diskussionen jag skulle behöva ha skulle vara större och jag skulle vara tvungen att idiotsäkra mitt förtroende. Styrelse, sponsorer, alla möjliga skulle jag behöva göra spelregler med för att våga anta mig ett nytt uppdrag. För hur vi än gör det skulle det inte vara det samma.

Att komma tillbaka gäller det ju i skolan också. Saken är den att jag är sjukskriven och kan därmed inte komma tillbaka, eller börja något nytt alls om jag inte kan få mitt huvud i skick. Jag träffade en kollega från skolan i butiken i går och hon sa, mycket klokt, att återkomster till något som gått sönder av en orsak är bortkastade om orsakerna inte är reparerade. Barnen, de numera vuxna på bilden ovan representerar de år då jag kände att jag kunde göra något i skolvärlden. Min kollega sade att hon hoppas att jag ska hitta något som får mig att tro att jag kan göra skillnad. Det är min enda chans att kunna återkomma på ett hållbart sätt. Ja, kanske jag måste ändra på något med mig själv, men framför allt måste hela helheten förändras fundamentalt. Så tyckte hon och jag håller faktiskt med.

Så här såg jag ut lite före hemmamatch 2015. Kan jag få tillbaka detta? Nej, det tror jag faktiskt inte. Det som gäller är att hitta en väg till något som kan fungera. Att utvecklas med utvecklingen. Skulle frågan komma, vilket bara är hypotetiskt men Edit frågade mig i dag som sagt. Det skulle vara väldigt svårt att bara avfärda den, men min egen utveckling skulle kräva att jag själv krävde mera av min omgivning. Det kunde bli bra, men det vet vi inte. Så där som come backar brukar kunna vara.

Edit ska också tillbaka. I hennes fall löser det sig genom att aldrig sluta. Jag har slutat och därmed kan jag inte bara kliva in på nytt och förvänta mig att allt ska vara som det en gång var.