Nationalism behöver inte vara negativt

Under de allra senaste veckorna har vi levt i tider då så kallade "stora frågor" har fyllt både diskussionsforum, nyheter i allmänhet och faktiskt de flestas, vad jag kan märka, sinnen. USAs kovändning gällande allt man trott på, egentligen sedan slutet av Första Världskriget, men ännu mera från det andra har gett en känsla av desperation och också tyvärr tvärsäkerhet på olika fronter. Goda och onda seglar upp på alla ställen och de diskussioner som vanligtvis brukar dominera uppfattas som rätt banala och små fjuttigheter. Det är i tider som dessa man borde uppskatta dessa fjuttigheter som viktiga och längta efter att få dem att bli stora igen. "Make small things great again" kunde man kanske säga.

Ännu för en par veckor sedan kunde ett ämne som nationalism vara känsligt. Är det okej att "heja på sitt eget land"? Jo, det är väl klart att det är. Men är det inte på samma gång lite så där högerextremt och att man måste göra det lite diskret? Jag vet inte om det är så. Jag tror att man kan vara nationalistisk och tänka på sitt eget land utan att tänka ner andra. Hemligheten ligger väl i hur man definierar det egna landet, eller den egna nationaliteten. Här på Åland blir det ibland konfliktfyllt att ta fram sin finländskhet, eller kanske också sin svenskhet om man känner så då dessa kan tyckas konkurrera ut åländskheten. Så är det faktiskt inte för mig. Jag ser ingen konflikt och mitt Finland består av alla dem som vill vara finländare, även ålänningar och gubevars österbottningar. För att inte missförstås poängterar jag att även personer som inte primärt vill vara finländska eller åländska är väldigt välkomna att bo och arbeta i vårt land. Okej, lugn nu?

Få saker tänder en folksjäl så som idrott. Här är en självtagen bild från december då Finland kvalade in till fotbolls EM för damer. Spontana kramar delades ut i publiken den kvällen. Unison glädje över att VI kvalat in. Nu gäller det att hålla samman och bygga upp mot turneringen i sommar. Finns att göra på basen av de senaste matcherna.

En uppfriskande detalj gällande "frisk nationalism" är det traditionella skojandet med "älskade fiender". Det vill säga att man framhäver stereotyper hos både sitt egna och det andra folket som man driver med. Skottar är superba att driva med engelsmän och engelsmännen gör sak i att inte bry sig, för de andra folken "finns ju inte". Jänkarna är väldigt ovana vid de kanadensiska reaktionerna på sin presidents dåraktigheter, men i Europa skulle kanadensisk humor inte uppfattas det minsta stötande, närmast naturlig. För mig som finländare och ålänning är det naturligt att "reta mig på" Sverige.

I min gamla blogg, eller föregångaren till denna, skrev jag en i eget tycke skojig text om "Svenskar som irriterat mig". Den gav i sin tur upphov till en liten skojig intervju i Nya Åland där den svenske idrottsreportern som jobbade för den tidningen då spädde på så det rykte. Jag kan nämna att vi hade kungligt roligt, eller i mitt fall presidentligt och lantrådsligt roligt, både före under och efter publiceringarna. Det är så det funkar nämligen. Vi retar varandra, ibland riktigt ordentligt, men om det på riktigt behövs hjälp då finns vi där. Förutom för de svenska landslagen som för mig får klara sig helt utan mitt stöd. Sorry, jag bara har ingen som helst känsla för dem. Inte ert fel, det är helt och hållet jag.

Förutom idrottskonkurrensen, som ju är sorglig i de flesta idrotter utom just nu i ishockey och innebandy, lite lite nog också just i dag i sprintskidning för herrar, finns ju evighetstrauman som Eurovision. Svenskarna tar ju slätt där och skickar varje år någon genomslipad nästan Världsartist som drar nån låt som kunde ha varit producerad i Los Angeles. Jag tror att jag skrev fel en gång då jag tog upp detta. Då skrev jag att Finland går in med hela hjärtat och tar så allvarligt på allt, medan svenskarna bara poppar på och hela Europa dansar. Jag skulle nu säga att det hela lite börjar rubbas. Finland har de senaste åren skickat bidrag som faktiskt för mig visar det nya kaxiga Finland, med den bondska bakgrunden vi har. Lite Millwall, men på ett sätt som bara får folk att le. Herregud, Windows 95 man tex. Men det var Finland! I Sverige skickade man i fjol två norrmän. På lördag går finalen i år och där tävlar den I London bosatta nationalklenoden Mums Mums mot KAJ från Vörå, Finland.

Eftersom jag ju har bott nästan 30 år på Åland och alla mina barn har vuxit upp här har ju även jag fått vänja mig vid Melodifestivalen, alltså den svenska uttagningen till Eurovision. Min standardinställning har varit att alltid heja på de i mitt tycke sämsta låtarna eftersom dessa ger Finland bättre chans att klara sig. Nu i år dyker KAJ upp och drar sitt yksi, kaksi , kolme, Sauna inför alla. Jag borde ju inte falla till föga. Alltså, Sverige är inte moget för finländsk musik, har jag trott. Men vad om de faktiskt vinner och går till Schweiz, där även denna tävling går, inte bara damernas fotbolls EM? Vem stöder jag i så fall i huvudtävlingen? Vet ni va, det blir nog Finland det. Erika Vikmans Ich Komme är faktiskt inte alls så puckelryggad om man bara ger den en chans. På finska, med lite tyska. KAJ sjunger vöråsvenska, med lite finska om någon vill påpeka sådant.

Självklart har både Erika och KAJ gjort sak av den eventuella duellen i Eurovision festivalen. Sådant här gillar jag. Det förekommer i de flesta grenar där man tar sig på allvar, men skiljer på sak och person. Lär er politiker!

Så OM KAJ vinner i Sverige. Då kommer jag för en gångs skull inte att önska att det svenska bidraget faller ut i semifinalen. Om det skulle gå så tokigt att de vinner hela alltihopa, vilket nog inte kommer att ske, jag litar på rumänarna och montenegrianerna med flera som inte skulle förstå ett dyft av detta, då skulle jag inte ha nåt emot det. Sen är bara frågan. Är det Sverige som representeras där? Våran Erika kör nog med finländsk själ oavsett om man gillar låten, kläderna eller framträdandet i sig eller inte.

Va skönt att detta ska få vara viktigt, eller kunna vara det i tider som dessa. Liverpool går mot seger i Premier League. Både IFK Mariehamn och Åland United spelar träningsmatcher i helgen och jag ska bedriva laghelg med JIK P2011 avslutat av två matcher. Viktigt och skönt!