top of page

Mänskliga relationer

Onsdag förmiddag och jag sitter , som jag gjort det senaste halvåret här hemma i köket med min laptop. Som allt är just nu betyder det att ingen har behövt mina tjänster i dag. Jag får vara hemma, men på samma gång får jag inte heller betalt. Ett visst maskineri, förutom mina inre organ som framkallar absolut trötthet, är dock i rullning och jag hoppas få till en dräglig tillvaro snart som dessutom ger mig möjlighet att bo kvar i mitt hus en tid till.


Jag var faktiskt på en arbetsintervju i morse. Hur gick den då? Som alltid tyckte jag att den gick bra. Sen vet jag inte om det var bra eller dåligt då intervjuaren tackade och sade att hon uppskattar sådan brutal ärlighet som jag hade uppvisat. Sen hör det till saken att vi alla, både hon, hennes bisittare och även jag mest hade skrattat under intervjun. Jag grät lite också och är rädd att det syntes, eller så är jag inte rädd ifall det är en fördel för mig, veta nu sen. Ett huvudtema vi hade pratat om var mänskliga relationer. De knäckte mig på samma gång som de håller mig uppe.


I mina olika roller har jag under åren fått ingå mänsklig relation med så många människor. En av dem, som just i dagarna har avancerat i sin yrkesroll, så får vi ändå se det, är Bri Campos.


Bri var en sådan där direkt ur College spelare som stängde ögonen och åkte runt i norra Europa för att hitta ett lag där hon kunde börja sin karriär inom professionell fotboll. På något sätt kopplades hon vidare från Fortuna Hjörring i Danmark till oss i Åland United. Hon kom under vintern då vi tränade mestadels i Eckeröhallen och tränade, samt skulle matchas i helgen mot ett pojklag från IFK som vi ofta mötte under försäsongerna. Huvudtränare Gary var väldigt noggrann och ville inte köpa grisen i säcken. Mittfältare hade vi, tyckte han och Bri matchades som högerback i den där testmatchen. Jag minns hur allt ännu var öppet efter den och hur diskussionen gick om vad vi behövde, hade råd med och så vidare.


Till slut blev det så att Gary ville att vi skulle erbjuda henne ett kontrakt. Det blev min sak att jobba och i samråd med styrelsens representant, vi jobbade på den tiden mycket intimt tillsammans och ville samma saker, kunde jag sedan presentera ett förslag som även huvudtränaren var okej med. Jag kan berätta att det var ett väldigt magert kontrakt med tanke på att vi talade om en amerikansk spelare med erfarenhet från Mexicos landslag. Jag minns hur Bri och jag satt i ett omklädningsrum i Eckerö och jag presenterade kontraktsförslaget med en klump i magen, då jag visste att det inte var så mycket att hurra för. Bris reaktion minns jag så mycket mer. Saktmodigt nickade hon och tittade ner. Sen såg hon på mig med en tår rinnande längs kinden och sade "Thank you." Hon stannade alltså.


Det blev liksom mitt förhållande med Bri. Jag blev lite som guden Shiva i hinduistisk lära. Jag kom alltid då något skulle sluta eller börja. Den första säsongen tog hon mycket över på mittfältet och blev en viktig spelare. Ändå var huvudtränaren av den åsikten att hon skulle få gå efter säsongen. Vi sparar pengar och bygger ett annat lag var hans tanke. Jag minns den bilresan hem från Bengtsböle då jag var tvungen att meddela henne det. Sedan ändrades alltihop. Jag minns inte riktigt, men det var väl så att hon hade engagerat sig även i coaching och med den ersättningen tillsammans med någon av de tidstypiska personliga sponsorerna fick vi ihop till ett kontrakt som kunde hålla henne kvar. Även Huvudtränaren blev med på noterna och som det brukade vara hade diverse folk redan pratat ihop sig med henne innan jag fick komma med det egentliga kontraktsförslaget som hon redan visste att andra än jag hade jobbat ihop.


Resten är sedan historia. Vid en par tillfällen till var Bri på väg bort men hon stannade och fick även vinna den där comebackmedaljen då vi tog brons 2018. Hon hade blivit en symbol för Åland Uniteds mittfält och fungerade som en sammanhållande pusselbit inom laget, inom flicklagen hon coachade och även gentemot personer i klubben, så som jag själv. Till slut gick hennes personliga mål om utveckling främst och det bar av till Sverige där hon en par säsonger nu har fungerat som tränare. Och inte var som helst heller. I BK Häcken har hon, förutom att vinna medaljer i Damallsvenskan fått vara med i Champions League, inte bara de första omgångarna, utan även i själva ligafasen. Riktig elitfotboll alltså. Nu kom beskedet att hon flyttar till England. Tottenham blir den nya klubbadressen och hon är där, likt i Häcken, assisterande tränare. Bris dröm var att jobba med fotboll. Det har hon uppnått. Hon hade gjort det helt oavsett, men det är speciellt att veta att jag var med där det började, i Eckeröhallens omklädningsrum.


Här är några andra relationer jag haft och har. Se så fräscha vi är i ungdomens dagar år 2011, inför säsongen 2012. Med bollen, Peter Lindbäck, då Landshövding nu Lagtingsledamot. På bilden är han nybliven ordförande. Jag kan med besked kalla honom "min bästa värvning". Jag tror inte att Åland United hade överlevt länge om inte Herr Lindbäck anlänt och sagt att han vill att klubben gör damfotboll jämlik med herrfotboll och så hade han inget emot om vi vinner mästerskapet igen. Inspirerande år att jobba! Vi ser även avgående ordförande Kjell Manselin som jag inte ser så ofta numera. En väldigt sympatisk man med ett gott hjärta. Robban, som gick in i styrelsen är en av mina bästa vänner. Han hjälper om kylskåpet läcker eller bilen behöver förnyas. Han kan dessutom prata om vad som helst, inklusive fotboll så länge man bara vill. En riktig "omklädningsrumskompis". Steve har jag presenterat. Se så ung och smal han också är på bilden. Stora människor, stora personligheter och jag fick känna dem alla.

 
 
 

Comments


bottom of page