Lycka i olika skepnader

Egentligen är jag rädd att skriva detta, men denna dag har hittills varit väldigt lyckad, på sitt eget sätt. Jag är van vid numera att små saker går fel och därmed ger upphov till stor oro som sedan tar upp mycket energi att reda ut, fast det oftast reder ut sig själv ändå. I dag inledde jag med en liten oro som sedan fort blev stor och bara på en par timmar hade det ordnat sig så att även de små motigheterna som kom och kommer att komma just nu känns övervinnliga.

Det började med att mina glasögon föll i golvet och jag fick söka efter det lossnade glaset en stund. Katastroftankarna var där ögonblickligen. Jag kan inte se mig åka genom Sverige i morgon och sedan mitt i allt tappa ett glasöga någonstans i Arlandas parkeringshus. Även det jag hade läst i tidningen om avregistrering av åländska bilar och Motorfordonsbyrån gjorde mig ängslig och rädd vad dagen skulle föra med sig.

Jag hittade mina gamla glasögon och kom ihåg varför jag hade bytt ut dem. Eftersom det har snöat så förfärligt valde jag varma skor, som jag inte haft på mig mera än en gång hittills denna vinter. Skorna måste ha gett mig sådant självförtroende att hela glasögonbutiken tog gehör. Flickan som betjänade mig var trevlig, glad och helt gratis. Alltså hon lade glaset på plats och ville bara ha en handskakning som tack. Dessutom skrattade hon hela tiden... På Motorfordonsbyrån fanns en lite amprare tant, som förklarade för mig att de papper jag kommer med är odugliga. När jag berättade för henne att dessa är alla papper jag kommer att kunna presentera för henne och att killen jag pratade med senast var snäll, trevlig och lovade hjälpa mig var det som om något hände. Tanten blev snäll, mitt i allt. Mina papper var ännu heller inte något för henne att ha, men det gjorde ingenting kom vi överens om. Även hon skrattade då jag gick ut och jag lovade återkomma med registerplåtarna till min gamla Mondeo som inte mera är min, fast den nog är det för tanten på Motorfordonsbyrån.

Jag kände mig lite som en skön blandning av dessa två bilder då jag tankade bilen full för morgondagens körning. Att förarfönstret öppnas, men inte riktigt stängs så där automatiskt och att vindrutetorkaren studsade konstigt störde inte min fokusering på succé. Jag kan checka in på färjan och betala parkeringsbetalningar genom att öppna framdörren, och jag har lärt mig installera vindrutetorkare på bilen min. Tala superman.

Perfekt läge blev det att åka till Steve på en kopp kaffe. Han dricker som bekant té. Nyheter om honom kommer att släppas vilken dag som helst kan jag berätta. Det är roligt det med. Vikarie Håkan skulle komma via och höra mitt förslag till vårterminsupplägg, men det blir vid annan tidpunkt.

Nu medan det går bra gäller det att inte tänka så mycket på saker som att hoppas bilen håller (klart den gör), hoppas maten inte blir så dyr i morgon, hoppas Edits flyg går bra, även Rufus ska flyga i morgon där vet jag dock inte vart men hemåt bär det sa han, inget jobb har jag ännu och nu har de lagt in en sådan där extra helgdag på måndag ännu bara för att jävlas och så vidare och så vidare.

Jag snavade över denna bild som visar lycka i dess renaste form. Bröderna Bobby och Jackie Charlton ses spontant träffas på planen direkt efter att visslan gått i VM finalen 1966. De är Världsmästare. Visste ni att detta brödrapar är det andra av två som vunnit titeln? Först var Fritz och Ottmar Walter som 1954 tog den överraskande segern i Bern för sitt Västtyskland mot dåvarande giganterna Ungern. Fritz spelade någonslags offensiv central mittfältare och Ottmar var center forward i något som i dag skulle betecknas som en 4-3-3 formation. Av Charltons var ju Jackie mittback och Bobby central mittfältare i en 4-1-3-2, eller 4-4-2 formation... Hur man nu vill ha det.

Min Mamma undrade om det alls kommer nån text i dag. Nu kom det en. Få se med i morgon. Jag kör ju bil hela dagen, men om jag kommer hem och stjärnorna står rätt, så kanske...