Jag är inte Tomten, utan Far till bara mina egna barn.

I dag skriver vi Farsdag! Mina tankar går till min Pappa och min Farfar som jag fick känna under många år och min Morfar som jag aldrig hann se. Tacksam för dem. Utan dem hade jag faktiskt själv inte kunna bli Pappa.

Detta är senast jag fick ha hela min barnaskara samlad. Julen 2022. Från vänster, med lilla Björn ännu i livmodern har vi Linda. Sen kommer Rufus, Emilia som har Sally i famnen och så då Edit. Själv bevakar jag tydligen General Sandels bidrag till eftermiddagen och ber känsliga läsare om ursäkt.

Rufus är Edits och Sallys brother from another mother och de representerar alltså två kullar barn. På svenska har de alltså två olika mammor, men jag är stolt pappa till dem alla. En sak som jag är mest stolt över är hur dessa faktiskt håller ihop och inte alls separerar helsyskon med halvsyskon såsom olika saker. De är alla syskon helt enkelt. Det märks inte minst vid födelsedagar då någon blir väckt av en blandad sångkör från Åland, Sverige, USA och varifrån man nu ringer till gruppchatten. Min förhoppning, som jag kan dö glad med sen då det nu ska hända, är att dessa fem ska känna samma samhörighet hela livet och att deras familjer ska känna sig som en stor släkt där kusinerna får bli nära och kära de med. Så som jag själv har fått ha det.

Det är klart att barn inte blir till utan mammor. Jag tänker inte orda mer om dessa här, men är självfallet tacksam för att de har gjort det möjligt för mig att bli en sådan här Patriark. Möjligen är kanske den termen dock inte det första man tänker på men helt tekniskt är jag ju det. Tack alltså till dem. Jag försöker mitt bästa och fick faktiskt en gång, jag tror det var en komplimang, av en ekonomisk rådgivare som kallade mig "Den perfekta mannen att skilja sig från". Så, vill någon skiljas. Ni vet var ni finner mig. Barn har jag dock slutat göra, dessa blev så bra så jag håller mig här och nu.

Eftersom Björn i dag är så mycket större än då bilden togs i våras kan vi väl kalla detta för ett minne som Mofa tar med sig. Dagsvilan med min dotterson i Escondido Kalifornien i februari 2024.

En sådan här text i dag. Jag har drömt om skolan nu i två nätter. Allt det goda har funnits i de drömmarna, men så blandas de med sådant som ännu också gör mig väldigt säker på att jag inte ska dit nu. Det börjar glöda lite inombords i fotbollsfrågor. Osäker hur jag skulle hantera en vardag ännu, men jag är helt tydligt på gång. Skulle bara behöva ett jobb så jag inte skulle behöva stressa av att koppla av.

Vad händer förresten med Manchester City? Lite tidigt ännu, men jag har inom mig den där känslan av det roterande förloppet och imperiers resning och fall.