Egentligen saknar jag att kramas

Mars har blivit en hektisk månad och eftersom jag hittills inte tjänar ett dyft i pengar på detta skrivande har jag behövt använda min vakna tid till annat. Synd, för just att skriva och prata organiserat ger mig själv en hel del. Sen får jag väl resonera som så, att om det gav någon annan någonting så skulle jag kanske just få in nån slant även denna väg. Hittills inte, men om någon känner sig manad, ni vet var jag finns, hoppas jag.

Vad annat? Jag jobbar som lärarvikarie alla dagar som något sådant bjuds. Månader med längre skollov blir fattiga för sådana som mig. Jag har sökt många jobb utanför skolan också, men jag verkar inte vara typen man söker efter, för att uttrycka mig snällt. Fotbollen börjar gå bra nu. Jag börjar hitta en liten plats i JIK organisationen och de lag jag är med och jobbar med går hyfsat, eller till och med bra sett till förutsättningarna. Synd för min del att även detta jobb verkar kunna ta slut redan i maj. Blir det så hamnar jag i kris igen. Ifall någon ser och vill åtgärda tänkte jag...

Nåja. Det korta budskapet med dagens text är i alla fall, kanske rätt överraskande för några läsare min upplevda brist på fysisk kontakt. Vid Åland Uniteds säsongsavslutning 2018 frågade jag Erin Yenney om jag fick krama henne, eftersom hon precis berättat att hon skulle flyga hem till USA dagen efter eller hur det var. Hon sade glatt "Oh yes, I´m a hugger". Det var ett nytt uttryck för mig men väldigt sympatiskt och snällt. Efter det har jag själv kunnat definiera mig själv som en "hugger". Vem hade trott det säg?!

Här är vi som finländska mästare i november 2020. I fotboll kramas man mycket, som spontanreaktion, tex vid sådana här tillfällen. Jag minns mig nog ha kramat alla på bilden även vid andra tillfällen än detta. Okej okej, med männen blir det ofta nog mera broderliga ryggdunkar och snabba bro handskakningar med lite bröstbump, men ni förstår hur jag menar, hoppas jag...

Bilden ovan är från vårt första år av covidpandemi. En av de saker som jag inte märkt med mig själv så mycket före dessa år var hur fysisk jag egentligen är. Jag var van vid att vidröra kolleger, medmänniskor, spelare och elever då jag pratade med dem. Handen på axeln, klappa på ryggen, vad som helst liksom. Jag hade aldrig tänkt på det, men då man mitt i allt inte skulle röra varandra, och skulle hälsa med armbågen tex, då kände jag, har jag kommit fram till nu senare, tomhet.

En grej som faktiskt inte har repat sig efter pandemin är beröring och spontana kramar. Jag är troligen en av de sista som endel läsare kunde tänka sig ta upp detta, men jag har faktiskt märkt av det och inte på ett helt positivt sätt. Inte för att jag tycker att man nu måste kramas i ur och skur och sådant där kindpussande kan jag inte med, men vänskaplig beröring är oerhört viktig tycker jag. För äldre människor fungerar det ännu någorlunda. Då jag återvände till min skola förra veckan för att vikariera möttes jag som först av kollegan Pia, som öppnade armarna och gav mig en, som jag uppfattar det väldigt genuin kram. Det kändes faktiskt bra.

"Problemgruppen" om vi vill kalla den så är nog de yngre, dagens ungdomar eller de som var ungdomar för fem år sedan. Jag upplever att det skedde en förstärkning av kroppsberöringens negativa sidor just hos de yngre under pandemiåren. En positiv sak är förstås att man har lättare att undvika kontakt om man inte vill ha den. Ungdomarna är bättre på det i dag, det är ju bra. Men på samma gång har allting gjorts så formellt och farligt. Man är liksom upplärd att tolka alla vänskapliga gester som sexuella eller "äckliga". Som sagt, bra att vara uppmärksam, men ändå har det mänskliga samröret blivit tyngre för tex sådana som mig. Jag kan fortfarande utan att tänka på det ta en människa på axeln då jag förklarar något. Efteråt kan jag sedan finna mig själv tänkande på om jag gjorde nåt illa. Jag tror inte det är en bra utveckling faktiskt. Det är bra att man lär sig säga till om man blir obekväm, men att i alla situationer fundera på minsta lilla tecken, det blir kontraproduktivt.

Denna bild är från före pandemin. Just detta gäng var väl lite speciellt, men hjärtlighet var ett adelsbegrepp här. På avslutningen då de fick sina avgångsbetyg tror jag faktiskt att alla utom kanske en par killar, som nöjde sig med en handskakning kramades, inför hela skolan dessutom. Det var inte heller ovanligt att någon kramade rektorn också av bara farten. Det var liksom glatt och trevligt. Hela den biten försvann faktiskt under åren som kom. Först fick man inte röra alls och nu är det lite osäkert vad som gäller, uppfattar jag det. Lite synd faktiskt kan jag tycka.

Som sagt, säkert en lite oväntad text från mig, men nu vet ni det. "I´m a hugger". Vill någon av någon orsak krama mig, go for it! För allas trevnad brukar jag ändå inte ta initiativet, men faller gärna in om nån annan börjar. Och pratar jag med dig och tex lägger handen på din axel, då har jag goda avsikter och vill helt enkelt vara vänlig. Jag hoppas på överseende och att även de yngre människorna ska se fördelen med vänskaplig beröring, alla på sina egna villkor givetvis.