Att inte bry sig är lyx

Människan är en organism som vänjer sig vid saker och då man tappar något man vant sig vid, då saknar man det, eller så inte. På samma gång vet man inte alltid vad man saknar om man aldrig har upplevt det. Ofta blir något så självklart att man inte märker sig behöva det. Ett typiskt exempel är då någon säger "Jag bryr mig inte om att ha pengar." Ett sådant uttalande innebär nog med stor sannolikhet att personen har så mycket pengar redan att man inte behöver mera för att vara trygg.

För mig har denna höst och de senaste åren blivit en påminnelse om hur mycket jag egentligen har haft och vad som känns viktigt. Dubbelmästerskapet 2020 och alla de människor som var en del av detta har jag så klart varit stolt över. Om vi inte hade uppnått det hela skulle jag dock knappast vara lika emotionell över förlusten som jag nu är över segern. Den hände ju. Om jag å andra sidan inte fått vara med om så mycken framgång skulle jag inte ta så hårt på det missade guldet 2014 och genomklappningen i Sarajevo samma år. Eftersom jag fått så många medaljer kan jag kosta på mig att vara som stoltast över de andra sakerna jag fick uppbyggt under min tid i Åland United. Inte minst alla de vänskapsband jag fick knyta. Just så pratar en som har fått uppleva framgång. Den är en del av en själv och ingen kan ta den från en. Då blir andra saker viktigare.

Att ha pengar är ju det vanligaste man hänvisar till att inte anse viktigt då man vill påvisa inre egenskaper. "Jag gör inte detta för pengar" har massvis med spelare sagt till mig innan de sedan totalnekat på de anbud jag kunnat ge dem. Så klart, vi vet alla att kvinnliga fotbollsspelare väldigt sällan blir rika på sin idrott. Pengarna kan inte vara det drivande. Men de som säger det har ändå vant sig vid att klara sig med det som betalas.

Jag å min sida har, trots att jag aldrig varit rik alltid haft de pengar jag behövt för att köpa mat, försörja familjen och betala hus och bil. Just nu är jag tillfälligt osäker och märkte, då jag läste någon lista över basbehov att jag mitt i allt rangordnade pengar som nummer 1, före lycka och mening med livet. Det har aldrig hänt förut och fick mig att tänka efter en del. Vi som lever i fred har svårt att uppskatta den tillräckligt. Vi med friska barn och barnbarn hoppas varje dag att de ska förbli sådana, men ser det ändå som "det normala".

Vi som har haft ett underbart jobb och plötsligt inte kan göra det minns de goda bitarna, men också vad det krävde mellan de goda stunderna. Även här är minnen och relationer det som håller en på banan.

Vart vill jag komma? Kanske till att jag har fått leva ett fantastiskt liv och måste hitta sätt att se entusiastiskt på fortsättningen, som kanske inte innehåller samma otroliga saker som hittills, men nya underverk som inte skulle ha känts så extra alls om de erbjudits mig under de galna åren som varit. Eventuellt är detta att bli fullvuxen. Fy tusan! Eller?