Att inse att man har vänner

"You never knew what friends you had, until you came to Leningrad" sjunger Billy Joel. Riktigt så illa är det väl inte för mig att jag måste åka till Ryssland, eller ens gamla Sovjetunionen för att hitta vänner. Dock har jag levt i en övertygelse att jag egentligen inte har så många sådana, utan mest bekanta. Det senaste året och inte minst denna höst, med kulmination i går har fått mig att tänka lite om. Kanske jag får definiera om begreppet vän och i det samma gå med på att jag själv kan uppfattas som en sådan likväl.

En av de finaste gåvorna jag någonsin fått fick jag förra hösten av Pille Raadik. Hon hade i ett gammaldags hederligt fotoalbum samlat bilder från våra gemensamma år i Åland United och även fått in hälsningar från tränar- och ledarkolleger samt spelare från hela Världen. På bilden ser vi ett uppslag av dessa bilder och jag ser en massa människor som jag uppfattat vara kolleger och goda bekanta. Var gränsen för vänskap går är ju diffus. För mig har den fått dras där personliga kontakter börjar. Jag har haft personlig kontakt med alla som figurerar på dessa bilder. Pille, som samlade ihop dem fyller precis allt som kunde krävas för att kallas min vän. Jag får väl inse det. Vi är vänner. Jag blev så otroligt emotionell över gåvan då jag fick den och det var väl vad hon ville, så ja, en gåva från en vän till en vän kan vi väl kalla det?!

Under det senaste året har olika människor helt oprovocerat varit i kontakt för att höra hur jag har det. Jag kan inte nämna alla här, så nämns inte just du ska du inte bli ledsen. Jag minns dig nog! Vi har folk som Kåke, Per, Steve givetvis och inte minst Maryette som med jämna och ojämna mellanrum varit i kontakt, för att de har ärende förstås men även för att höra av sig och säga nåt snällt. Nu, under hösten har människor som Sune, Anna-Greta, Merja och förstås Rektor Kigge med flera gjort det samma då jag varit borta från jobbet i skolan. Det är otroligt hur folk verkar dyka upp om man visar sig sårbar. Samuel har ringt för att höra hur det går. Även olika aktörer från fotbollsvärlden, gamla elever och kolleger samt annars bara folk jag råkat på under livets gång har velat säga snälla saker då de uppfattat att jag kunde må bra av att höra sådant.

I går, då bilen pajade fick jag akut hjälp av mina nära och släktingar. Passligt nog var jag ju där så Eliel kunde köra mig, Mamma kunde låna ut bilen så jag tog mig till färjan och alla gjorde vad de kunde tyckte jag. Jag fick blixtsnabbt nys om en ny bil av en av mina redan tidigare erkända vänner, Robban. Jag litar i sten på Robbans omdöme då det gäller bilar och efter en provtur denna förmiddag, då jag kom hem halv fem i morse, har ett nyköp blivit faktum. Tack vare Mamma igen, understödd av Syster Malin har finansiering ordnats och bara nu Sally och Edit "klarar av" att pappa inte har bil fram till söndag kväll, så är det under kontroll. Under skrivandets gång löste även det sig då exfru Sara lånar sin bil mot att jag kör barnen. Även Lelle dök upp i går kväll och erbjöd skjuts från hamnen på morgonnatten då jag anlände. Jag tyckte nog att han skulle få sova, men gesten uppskattades stort. Middagen på färjan bjöds för övrigt på av Åland Uniteds Linda som tyckte att hon ville bjuda då jag haft det så motigt. Otroligt säger jag...

Till alla de nämnda, men också till alla dem som jag inte har nämnt här, som vet att de också betett sig som vänner vill jag bara säga ett stort Tack! Jag har inte förstått hur många snälla människor det finns före nu, faktiskt. Jag vet inte vad jag ska göra för att kunna återgälda den vänskap ni har visat, men jag känner den i varje fall starkt.

En Välsignad Självständighetsdag till alla Finländare och även till alla andra som finns i vårt vackra land, samt förstås till dem med som inte finns i landet, önskar jag härmed och ser framåt mot de säkerligen uppkommande nya trassligheterna jag försätter mig i.