top of page

Anni har rätt, Essi har rätt. Frågan är vad vi gör med den vetskapen!

Berättelserna förtäljer om Olympique Lyonnaise att Klubbpresidenten Jean-Marie Aulat en gång under tidigt 2000 tal var med på en bortamatch för damlaget. Det var regnigt och blött. Då spelarna kom ut för andra halvlek och fortfarande hade samma blöta matchtröjor som de avslutat den första med sägs Aulat ha blivit upprörd. Faktum att damlaget inte hade byteströjor till förfogande var oacceptabelt tyckte han och sedan kom hela klubben att med tiden utvecklas till något som vi får se som en föregångsklubb för damfotboll i Europa.


Det där att inte ha torra kläder att byta till i halvtid är inget som upprör så hemskt många här i vårt land. Jag undrar hur många uppsättningar man ens har på bortamatch i Veikkausliiga. Tror inte så många faktiskt. Men i Frankrike såg man det som självklart om man var van vid proffsfotboll. Även här har utomstående upprörts över tröjproblematik. De som minns minns då UWCL turneringens första omgång spelades på Åland och Sarah Troccoli fick blod på tröjan i finalmatchen mot Servette Geneve. Det fanns ju ingen tröja att byta till och domarna godkände inte att hon tog på sig en med fel nummer, så Linnéa Johansson fick lov att rengöra Sarahs tröja med tvål och vatten och Sarah drog den på sig genomblöt och fullföljde matchen så. Faktum att Åland United inte hade byteströjor ledde till diskussion där några så klart skyllde på männen för att inte ge kvinnorna kläder. Saken är den att dessa matchdräkter användes 3-4 år på raken utan att bytas ut eftersom klubben helt enkelt inte hade råd att köpa nya.


Den sista matchen under den andra säsongen med dessa matchtröjor var hemma på WHA mot Honka då Åland United säkrade bronsmedaljen 2018. Först 2021 hade vi nya dräkter som man sedan spelade i så länge jag var kvar i klubben.


Efter att Anni Miettunen i somras tog bladet från tungan och gick ut i Yle och kritiserade de allmänna förhållandena först i sin egen klubb och sedan i Nationella Ligan överlag har en form av damfotbollens Me Too rörelse startat lite försiktigt. Essi Sainio säger i helgens Hufvudstadsbladet ungefär det samma som hon har sagt i TV sändningar och på sociala medier hela tiden efter Annis intervju. Jag får denna gång ge Filip Saxen eloge för att han skriver sakligt och låter Essi säga med egna ord. Hon talar om hobbynivå, knöliga resor, ingen backup eller tillräcklig utrustning osv. Allt detta stämmer så klart. Hon ger dessutom, enligt vad jag själv erfar från mina år i branschen en till och med lite positiv bild av ersättningsnivån inom vad hon kallar "De tre stora", alltså HJK, KuPS och Åland United. Riktigt så där hög medelersättning kan vi nog inte prata om faktiskt, om det inte då har förändrats under året vilket vore jättebra.


Faktum att saker inte är bra och att mycket beror på resursbrist är inget att hymla om. Tvärtom är det väldigt fint att sådant kommer ut och av betrodda personer som Anni och Essi dessutom. Detta kanske ger den breda allmänheten nys om var skon klämmer och hjälper även andra aktörer att kunna säga som det är, utan att tex bli tystade i pressen för att man uttrycker sig så "svart eller vitt". Inte heller ska någon som jobbar hårt med att hålla standarden hög med minimala resurser få höra från sin chef att "Vi gör tydligen något fel eftersom det kostar så mycket. Hur klarar alla andra sig med så mycket mindre?". Det är som sagt ett faktum att det inte finns resurser. Frågan är inte hur vi bedriver verksamhet med ännu mindre, utan hur vi ska kunna öka dem.


Bollförbundet, skriker en del. TV pengar skriker de samma. Absolut, dessa är i en nyckelposition. Bollförbundet är en offentlig instans och fördelar sina pengar enligt likvärdighetsprinciper i hög grad. Skulle man, likt någon föreslog slänga en miljon på Nationella Ligans klubbar årligen, ja då ska ju dessa tas någon annanstans ifrån. Dessutom kommer klubbar som kämpar på under den högsta nivån att ges ett oerhört mycket sämre läge. Ungdomsverksamhet belönas, men hur gör man då med tex klubbar som Åland United som finns på högsta nivå, men inte har ungdomsverksamhet? Ska ÅU få mindre alltså och ska pengar tas från, låt oss säga pojkverksamheten för att stöda en klubb i damernas högsta liga? Rumpan blir bak, som ni ser. TV pengar kommer enligt avtal med privat aktör. Där tar man det bästa man får, enligt de bud man har. Buden i sig baseras på lönsamhet, tittarsiffror med mera. Allt det samma gäller sponsorering av alla slag.


Jag har alltid varit för största möjliga öppenhet. Anni och Essi har nu slängt upp katten på bordet. Nu behöver de aktiva inom inte bara damfotbollen, utan hela fotbollen följa upp detta och liksom ta sig själv på allvar. Sådant där som att "det har ju gått förut" och krav på att få bara för att man finns kanske inte mera håller. Vad håller då? Vet ej, men att tysta ner och att tro att man driver fotbollsklubbar exakt som företag, det funkar inte. Stor öppenhet, ödmjukhet och på samma gång stolthet i rätt mix. Det tror jag på utan att bli mera specifik just här och just i dag.


Man gör vad man kan. 2016 hade vi ett läger för flickor med ca 80 deltagare. Jag hjälpte till som matgubbe. En liten spelare kallade mig "Kocken". Hon spelar ännu råkar jag veta. För sådana som hon behöver vi hjälpas åt och skapa möjligheter att även ha Världens vackraste spel som yrke både för framtida kvinnor och män.


 
 
 

Kommentarer


bottom of page